Inte stoppa mig nu lever

En skakad Dominika Peczynski var helt oförberedd. Maken Anders Borgs chockbesked kom drygt ett halvår efter sagobröllopet. Nu måste den tidigare Army of Lovers-stjärnan vänja sig vid den nya tillvaron och glömma det som varit. Har inte riktigt bestämt mig för var kransen ska få hänga så jag provar mig fram. Nu hoppas jag det fina vädret fortsätter för fy vad det har regnat de senaste dagarna - var alldeles plaskvåt efter cykelturen hem från jobbet i går. Och något trädgårderande i rabatterna har det inte blivit. – Jag hade inte vågat driva mitt case vidare om jag inte hade haft min familj och min pojkvän som hade övertalat mig att strunta i vad åklagaren sa och de det en chans. Vad jag inte kunde veta då var att Tareq Ali Khan fyra månader senare skulle vara i centrum av nyhetsrapporteringen i Göteborg efter ett brutalt knivöverfall.. Jag kunde heller inte veta att jag elva år senare skulle ha stött på familjen Ali Khan i så många sammanhang att jag till slut skulle skriva ett reportage om släkten som utpekades som maffiafamiljen nummer ett i Göteborg. På andra plats kommer nog klimatlögnen. Det är inte Co2 som värmer upp klimatet, det är mikrovågsstrålning. HAARP tillsammans med chemtrails. Om det blir allmän vetskap kan vi stoppa uppvärmningen genom att minska mikrostrålningen. 2012 träffades människor i Stockholm av mikrovågor 100 000 000 gånger per sekund! Nu har förlossningen blivit en farlig, medicinsk situation. Och de nyblivna föräldrarna tackar läkarna för att bebisen lever. Och startar sitt föräldraskap med en känsla av hjälplöshet och okunskap. Vi går inte med på det här längre! Jag ringde till verkstaden på tisdag morgon för att kolla att det inte var lunginflammation och jag fick komma in direkt efter lunch. Den veckan testade de alla patienter som hade symtom, säger Tommy. Tre dagar senare kom svaret. Tommy hade covid-19. – Det är bättre nu än vad det var första och halva andra veckan. Men det går upp och ner. Stoppa Pressarna kan nu avslöja att Paolo Roberto inte var ensam om sexköpet – utan i maskopi med en annan man som arrangerade allt. Tvärtemot tidigare spekulationer bokade inte programledaren själv den prostituerade kvinnan som han besökte på bordellen belägen på Grevgatan 10 i Stockholms city. Skattebetalarna samlar alla som vill sätta stopp för höjda skatter. Bli en del av vårt nätverk genom att bli medlem. Box 92150, 120 08 STOCKHOLM Org.nr. 802404-9150 ID ideell organisation: 802404-9150

Feministiska föreningen bildad

2020.06.23 21:04 mincoder Feministiska föreningen bildad

Under helgen så har en grupp feminister från Stockholm, Göteborg och Malmö samlats för i Gothia towers för att bilda en ny politisk intresseorganisation för feminism och storstadsliv. Träffen gick för det mesta väl. Idéer för hur Sverige borde utvecklas åt ett mer feministiskt håll florerade med debatter mellan olika feministiska idéer tog form. En stor oro uttrycktes även över utvecklingen av Svensk politik för att vara för fokuserad på landsbygden och att storstäderna hamnade i skymundan. Idéer om miljön kom också upp som relevanta frågor på mötet, mötesdeltagare ansåg att miljöpolitiken som drevs inte var bra nog för att kunna på ett meningsfullt sätt stoppa global uppvärmning och andra miljöproblem.
Föreningens ordförande Sudrun Ghyman uttalade sig så här till folkbladet:
Sverige kommer nu drabbas av ännu en högerregering, som ännu mer än den Socialdemokratiska regeringen vi haft hittills ignorerat storstäderna och feminismen som politiska frågor. Vi ämnar att bilda en ny intresseorganisation som kommer arbeta för dessa frågor och sätta tryck på politiska partier att agera. Vi får se hur föreningen utvecklas, men vi är positiva till att vi kommer kunna verka för ett Sverige där storstäderna också får uppmärksamhet, och där feminismen är central på den politiska dagordningen.
Föreningssekreterare Carl Bildt fortsätter
Som hallänning, globalist och storstadsbo är detta en djupt problematisk utveckling. När landsbygden får för stort fokus försvinner städerna ur bild. Det är i städerns flest människor lever och det är mycket viktigt att ta tillvara på dem. Därför har jag anslutit mig till den här rörelsen, och jag ser fram emot kommande kampanjer i våra vackra städer, där fokuset rättmätigen hör hemma.
Nefan Nöfven
submitted by mincoder to Folkbladet [link] [comments]


2020.06.19 06:57 SylianRiksdagen #iksdagenval4 Radiointervju och turné i Skåneland för Sylian Sylian (APND)

Sylian Sylian är på radiointervju fredagsmorgonen dagen innan valet, en radiointervju som täcker hela Skåne län, Blekinge län, och Halland län.
Idag intervjuar jag Sylian Sylian, riksdagskandidat för Arbetarepartiet Nils Dacke. Välkommen, Sylian!
Tack så mycket.
Kan du berätta lite om Arbetarepartiet Nils Dacke?
Vi är ett grönt, frihetligt, anarkokommunistiskt parti som tror på lokaldemokrati. Vi förespråkar en sund arbetsmarknadspolitik och en slagkraftig miljöpolitik.
Ni kritiserar ofta Stockholm. Är Stockholm dåligt för Sverige?
När vi kritiserar Stockholm så kritiserar vi inte Stockholm som stad. Det vi kritiserar är riksdagens och regeringens överstyre över svenska regioner. Många i Sverige är missnöjda över att Stockholm styr och dikterar över deras liv. Vi vill se en politik som är bra för alla län i Sverige, inte bara Stockholm.
Ni kallar er för ett anarkistiskt parti, vad innebär det?
Ja du, många tror att anarkism är kaos och laglöshet, men det stämmer inte. Vi är ett anarkistiskt kommunistiskt parti, anarkokommunism. Detta innebär att vi kämpar efter ett statslöst, pengalöst, och klasslöst samhälle. Vår ideologi bygger på principer om frihet, ömsesidig hjälp, och motstånd mot orättfärdigade hierarkier.
Hur kan man både vara kommunist och anarkist? Är inte kommunism att staten styr allt?
Nej, det är ett vanligt missförstånd. Kommunism är ett klasslöst, statslöst, och pengalöst samhälle. De stater som ibland kallas för kommunistiska av andra brukar själva inte kalla sig för kommunistiska. De säger att de rör sig mot kommunism. Vi tror att det finns problem med proletariatets diktatur, makt tenderar att korrumpera. Vi vill istället se en snabbare övergång från dagens samhälle till ett fritt samhälle.
Vilket parti skulle du vara med i om APND inte fanns?
Då skulle jag antagligen vara med i VPK. Det finns viktiga skillnader mellan min ideologi och VPKs, bland annat att de är mer auktoritära än vad jag är. Jag skulle då vara en frihetlig röst i partiet och försöka påverka på så sätt. I grunden finns det många likheter mellan APNDs politik och VPKs och båda strävar efter ett kommunistiskt samhälle.
Leder inte kommunism till diktatur?
Du tänker här på Marxist-Leninistiska länder som försöker nå kommunism via en stark stat. Vi fokuserar mer lokalt, där mindre samhällen kan byggas och hjälpas åt genom ömsesidig hjälp för att nå kommunism. Vi är kritiska mot stora delar av Kinas och Sovjetunionens styre.
Vilka partier kommer ni samarbeta med?
Vi är pragmatiska och kommer att samarbeta där det går, men det rimliga är att vi samarbetar i första hand med partier som har liknande åsikter. Vi står närmast VPK, efter det antagligen Socialdemokraterna och i vissa frågor Folkpartiet. Konservativ Samling, Moderaterna, och Kristdemokraterna står långt från vår politik.
Vill ni vara del av regeringen?
Nej. Vårt mål är att få igenom så mycket av vår politik som möjligt. Att sitta i regering innebär inte nödvändigtvis att vi får igenom mer, antagligen skulle Socialdemokraterna ställa krav på oss i utbyte. Makt har en tendens att korrumpera, och genom att sitta utanför regeringen kan vi kritisera den hårdare.
Varför övergav ni smålandsfrågan?
Vi ”övergav” inte smålandsfrågan, den är fortfarande aktuell. Men vi såg att det finns en stor efterfrågan för vår politik i övriga delar av Sverige, andra regioner ropar också efter frihet och decentralisering. Sen vi började har rörelsen för frihet i Småland kommit väldigt långt, och vi är närmare än någonsin ett självständigt Småland.
Varför tog ni inte avstånd från terroristerna?
Vi tog varken avstånd eller stöttade de händelserna. Frågan är nyanserad, och det är viktigt att komma ihåg att detta är personer som strävar efter självständighet. I slutändan överlevde alla situationen, men det är väl tveksamt om den hjälpte så mycket. Vår uppgift som parti är inte att sitta och diktera hur frihetsrörelsen ska se ut.
Jag har hört att anarkokommunism förespråkar revolution, är inte det våldsamt?
En revolution behöver inte vara våldsam, den kan vara fredlig också. Vi skulle kunna tänka oss exempelvis en generalstrejk som pressar fram stora samhällsförändringar. Ser vi på hur världen utvecklas, med bland annat klimatförändringar och automatisering av arbetsmarknaden, så tror jag att vi framtiden kommer ha två alternativ: Grön socialism eller ekofascism. Valet mellan socialism och fascism är enkelt, vi behöver socialism. Vi i APND jobbar för att göra övergången från kapitalism till socialism så enkel och smidig som möjlig, det är en av anledningarna till att vi sysslar med partipolitik.
Du har varit på en Norrlandsturné. Varför valde du att satsa på just Norrland?
Inte bara Norrland, utan också i Dalarna, vilket inte är en del av Norrland men ofta buntas samman. För att svara på din fråga: Regioner i Norrland ignoreras ofta till stor del av politiker, jag ville visa att vi i APND värnar bryr oss om olika regioner i Norrland. Det finns för övrigt vissa problem med att prata om ”Norrland” som en enhet, vi talar ju sällan om Svealand eller Götaland, eller hur? Jag har varit i Gävle, Dalarna, Västernorrland, Jämtland, Västerbotten, och Norrbotten. Varje region har sina egna unika aspekter, vi ska inte bara bunta ihop det som ”Norrland”. För att värna om miljön har jag valt att åka tåg och buss. Vet du, jag träffade många intressanta personer under mina tågresor som berättade om sina livssituationer. Jag tror det är viktigt att politiker har en närhet till folket, vi ska inte bara åka flygplan i första klass eller åka taxi.
Idag kommer du göra en endagsturné i Skåne, varför just Skåne?
Efter en turné i de nordligaste delarna av Sverige så var det dags att även besöka de sydligaste. Alla regioner i Sverige är viktiga från nord till syd, öst och väst, stora städer och små orter. Idag blir det en heldag i Skåne, först med radiointervju här i Malmö, sedan ska jag prata med folket i Malmö, sen Lund, Eslöv, Höör, och Kristianstad.
Berätta lite om dig själv, vem är Sylian Sylian?
Jag föddes i en arbetarfamilj i Ume’, Västerbotten, 1983. Min pappa har bland annat jobbat som gruvarbetare, svetsare, svarvare, och murare. Min mamma har bland annat jobbat som sekreterare, affärsbiträde, lokalvårdare, och undersköterska. Själv har jag också haft möjlighet att prova på olika yrken, som svetsare, telefonförsäljare, och taxichaufför. I nuläget jobbar jag som gymnasielärare i Samhällskunskap och Filosofi, men jag har tagit en liten paus för att fokusera på riksdagsarbetet. Under min uppväxt tvingades vi flytta flera gånger då pappa blev av med jobbet, vi bodde i Ume’ elva år, sen fick pappa jobb i gruvan Malmberget i Gällivare i Norrbotten så då flyttade vi dit, där bodde vi tills jag var sjutton, då fick pappa jobb som murare i Karlstad, så jag bodde där några år. Efter att jag hade gått klart Samhällsvetenskapliga programmet i gymnasiet så hittade jag jobb i Göteborg som svetsare, vilket jag jobbade några år, vad blir det, fem, sex år? Aja, tills företaget las ner. Jag fick då ett nytt jobb som taxichaufför i Halmstad, vilket jag jobbade med i ungefär två år. Efter det jobbade jag som telefonförsäljare i ett halvår, det var ett hemskt jobb så jag sa upp mig och flyttade till Lund för att plugga. Efter fem år var jag klar och hittade jobb i Kalmar som gymnasielärare, där bor jag nu. Så jag har bott i, vad blir det, sju olika städer? Ume’, Gällivare, Karlstad, Göteborg, Halmstad, Lund, och Kalmar.
Vilka är de viktigaste frågorna fram framtiden?
De två absolut viktigaste frågorna är klimatförändringarna och automatiseringen. Arbetarepartiet Nils Dacke är det parti som tar tydligast tag för klimatet. Vi är ett grönt parti som tar miljöfrågan på stort allvar. Förutom klimatförändringarna så är det också viktigt att komma ihåg att mycket av det vi använder inte är förnybart, utan vi måste producera hållbart. Dagens kapitalistiska system värdesätter vinst över hållbar produktion, vilket vi finner oacceptabelt.
Och den andra frågan var automatisering?
Ja, och vi är i stort det enda partiet som tar automatiseringen på allvar. Vi ser hur fler och fler jobb ersätt av maskiner, många får det svårare att klara sig. Det är ganska sjukt egentligen, hur vi lever i ett system där vi inte firar effektivisering, utan vi undrar hur det kommer påverka arbetarklassen. Hade vi haft ett bättre ekonomiskt system så hade automatiseringen hyllats av alla, istället för att nu ses som ett hot av många.
Är automatiseringen ett hot?
Ja och nej. Hanterar vi det rätt så kommer automatiseringen vara bland det bästa som hänt oss. Hanterar vi det fel så kommer det leda till enorma klyftor och utsatthet. Vi ser redan idag hur det har utvecklats ett prekariat, en samhällsgrupp som har otrygga anställningar. Denna otrygghet är hemsk för individen. Om vi istället hanterar automatiseringen rätt så kan det leda till att vi låter maskiner göra grovjobbet, och vi kan istället jobba mindre i överlag och jobba mer med kreativa yrken. Automatiseringen kommer vara nästintill omöjlig att stoppa, men vi har en möjlig lösning: Basinkomst. Utöver basinkomst bör vi försöka se över ägandet, det vore bättre om vi ägde maskinerna tillsammans istället för att några kapitalister ägde alla maskiner. Att utveckla arbetskooperativ och mer gemensamt ägande är gynnsamt. Sköter vi det rätt kan automatiseringen vara bland det bästa som hänt mänskligheten, men det kommer vara en utmaning. Vi är det enda partiet som talar tydligt om automatiseringen. Förhoppningsvis hör de andra partierna vad vi säger och lyssnar på våra förslag.
Är alla i ert parti anarkokommunister?
Nej, faktiskt inte. Vi lockar många före detta Miljöpartister som tyckte att De Gröna gick för mycket åt höger. Vi lockar också faktiskt en hel del liberaler som är mer åt vänsterhållet, då vi är det parti som främst satsar på äkta frihet. Också en hel del socialdemokrater som vill se en mer frihetlig och grön vänsterrörelse. Vi ser också en del stöd hos före detta konservativa; många arbetare röstar på konservativa partier eftersom de tror att konservativa står på arbetarklassens sida. Detta stämmer dock inte, och när vi talar med arbetare så ser de att vi värnar om arbetarklassens intressen. Vi ser mycket stöd bland landsbygden och mindre orter också, då vi är det parti som har den bästa politiken för lokaldemokrati.
Är du anarkokommunist?
Ja, pragmatisk sådan.
Kommer er politik att leda till anarkokommunism?
Som jag ser det är anarkokommunism mer av en metod än ett mål. Vi utformar vår politik pragmatiskt, men också efter sunda värderingar. Vi tror på frihet. Vi tror att alla ska ha rätt till grundläggande trygghet. Vi ser hur miljöfrågan är en av vår tids ödesfrågor. Vi förespråkar demokrati, på riktigt, och mer lokaldemokrati och arbetsplatsdemokrati i synnerhet. I dagens läge tror jag inte vi har särskilt stor chans att nå ett anarkokommunistiskt samhälle, men vi kan röra oss mot ett friare och bättre samhälle. För er som inte är anarkokommunister: Ni kan fortfarande rösta på oss, ge oss en mandatperiod och låt oss ändra samhället mot en bättre riktning. Det är inte så troligt att vi kommer nå ett anarkokommunistiskt samhälle genom partipolitik, men vi har våra värderingar och analysmetoder och arbetar utifrån det. Liberaler och socialdemokrater, och alla andra, kan gott rösta på oss även om ni inte delar målen fullt ut. Vi kommer jobba för ett bättre samhälle, helt enkelt.
Ni pratar ju väldigt mycket om miljön. Borde ni kanske byta namn för att visa det?
Haha, kanske det… Oavsett vad vi heter så kommer vi att stå upp för både arbetarklassens intressen och för en sund miljöpolitik.
Hur ser du på feminism?
Det finns ju flera olika varianter av feminism, som radikalfeminism, anarkafeminism, socialistisk feminism, och liberalfeminism. Liberalfeminism missar att se de sociala strukturer av förtryck som finns i samhället. I många fall har liberalfeminister en svag analys, och är alltför fokuserade på symbolpolitik. Vi ser det bland annat i valet 2016 i USA, där många liberalfeminister hejade på Hillary Clinton, trots att Bernie Sanders var den som förde den bästa politiken för arbetarklassens kvinnor. Radikalfeminism har en tendens att sakna klassanalys, och tyvärr har många visat sig vara transfobiska. De bästa formerna av feminism är socialistisk feminism och anarkafeminism. De kombinerar sund feministisk analys med klassanalys. I Sverige har vi lite av ett problem då vi inte preciserar vad vi menar med ”feminism”, en liberalfeminist kan ha en väldigt annan analys än en socialistisk feminist. Som helhet är feminism mycket viktig, men vissa former av feminism är bättre än andra.
Vissa säger att ni vill bilda en småländsk stat. Stämmer detta?
Nej, det stämmer inte. Högern verkar ha svårt att förstå sig på teori så de hör ökat självstyre och tänker ”Stat”. Vi är varje sig nationalister eller etatister. Vi jobbar för ökat självstyre i alla regioner. Vi har historiskt arbetat främst inom Småland, och vi ser hur det har gett resultat; kolla på Småland idag, självständighetsrörelsen där är större än någonsin! Men vi har hört hur andra regioner, bland annat Skåne, också efterfrågad ökad självständighet. Vi har därför breddat partiet.
Utöver din turné i Norra Sverige, hur har du bedrivit din valkampanj?
Varje dag har jag postat en debattartikel i ModellMedia, förutom idag då jag istället skrev en recension av Dacke Ankas insats i partiledardebatten. Valmanifestet var skrivit för att vara relativt översiktligt, i debattartiklarna gick jag in lite djupare.
Socialdemokraterna har länge varit det dominerade partiet i Sveriges historia. Ni som är anarkister brukar ju vara kritiska mot makten. Hur ser ni på Socialdemokraternas utveckling?
Socialdemokraterna under Göran Perssons tid var nära nyliberala, och bidrag till att Sverige fortsatte sin resa från äkta socialdemokrati. Samhället blev hårdare och sämre under den tiden och bidrag till att Alliansen fick makten. Socialdemokraterna höll sig vid samma mittenbaserade politik i flera år, men de senaste åren har det skett ändringar. Dagens Socialdemokrater är mer vänstervridna än på länge, vilket är bra. De är fortfarande närmare mitten än vad VPK och vi är, men det är en vänster-mitten politik som är vänstervriden nog för att vi ska kunna samarbeta med dem.
Vad tycker du om Folkpartiet?
Folkpartiet är ett intressant parti. De bytte namn från Folkpartiet till Liberalerna och nu är de tillbaka till Folkpartiet igen, denna gång tillsammans med De Gröna och de gamla Kristdemokraterna. Dagens liberaler verkar ha gått mer mot mitten, medan de under Alliansens tid hade tydligare drag av konservativ liberalism. Det är bra, men de är i slutändan fortfarande liberaler, stundtals hycklande sådana. Liberalism har problem med ett förstå strukturella problem i samhället, och Folkpartiets liberalism har vissa problem med att värna om äkta frihet. Arbetarepartiet Nils Dacke är därför, i mina ögon, det bästa partiet för liberaler som suktar efter frihet: Vi gör också det, och jobbar aktivt för äkta frihet. Basinkomst är antagligen ett av de bästa sätten att garantera äkta frihet.
Ni pratar ofta om basinkomst. Hur vill ni finansiera det?
För någon dag sen skrev jag en debattartikel om detta, men lite kortfattat: Dels kommer vi att spara stora mängder pengar genom mindre byråkrati och mindre brottslighet och social utsatthet, dels kommer vi att öka intäkterna på andra sätt. Vill ni ha en något bredare översikt kan jag rekommendera min debattartikel. Ifall ni vill lära er mer om basinkomst har jag även skrivit en debattartikel som heter ”Vi kan samarbeta kring basinkomst”, där jag ger olika argument från olika perspektiv för basinkomst. Vill ni kolla in några akademiker som brinner för basinkomst kan jag rekommendera ekonomen Guy Standing och ekonomen och filosofen Philippe Van Parijs. Vi har även en svensk statsvetare, Simon Birnbaum, som jobbar mycket med basinkomst.
Tillbaka till Folkpartiet: Kommer ni att samarbeta med dem?
Det finns områden som vi skulle kunna samarbeta kring, beroende på hur situationen ser ut. Det finns nog många frågor där vi kan komma överens. Både liberaler och anarkokommunister delar en törst efter frihet, så i frihetsrelaterade frågor kan vi förhoppningsvis komma överens. Jag är inte liberal då jag anser att liberalism har problem med att faktiskt lösa strukturella problem, men jag kan samarbeta med liberaler i vissa frågor.
Kommer ni att samarbeta med Konservativ Samling?
Ah… Det kan finnas några enskilda områden där vi kan samarbeta. Kanske kring miljö? De verkar också ha en del snack om samernas situation och om att decentralisera makten i överlag något, så kanske något samarbete där? I överlag står vi väldigt långt från Konservativ Samling, de är ett konservativt och bakåtsträvande parti. Deras politik bygger mer på känsla än fakta, den saknar dessutom en stabil filosofisk och teoretisk grund.
I ert partiprogram har ni en del ”intressanta” förslag. Ni vill avskaffa böter för att cykla mot rött?
När det kommer till politik får man prioritera olika frågor. Vissa frågor är enklare att driva igenom, andra är väldigt viktiga. Vårt förslag är att cyklister som cyklar mot rött ska bötfällas bara om det orsakar en olycka. Detta gäller i nuläget för gångare, att gå mot röd gubbe. Är det inte lite konstigt att om man hoppar av cykeln och går med den så får man inte böter, men om man cyklar mot rött så riskerar man böter? Det rimliga är att människor kan fatta sina egna beslut, ska någon som väljer att cykla mot rött när det inte är några bilar omkring bötfällas? Vi bötfäller inte de som går mot rött, varför ska cyklister slentrianmässigt bötfällas? Det är ett paternalistiskt tankesätt som tror att individen inte kan fatta rimliga beslut. Jag tror att de allra flesta kan avgöra när det är rimligt att cykla mot rött och när det inte är det, och när det är bilfritt är det dumt att straffa cyklister som cyklar mot rött. Med allt detta sagt så är det inte en fråga vi prioriterar. Har vi möjlighet att ändra på lagen så kommer vi göra det, men många andra valfrågor är viktigare.
Ni skriver i ert valmanifest att rätten till abort måste bevaras. Är den hotad idag?
Nej, inte särskilt. Det är bra att väljarna vet var vi står i frågan ifall den skulle komma upp, men i dagsläget kommer nog inget parti driva en abort-fientlig politik.
Ni vill sänka riksdagsledamöternas löner. Varför då?
I dagsläget tjänar de 66 900 kronor i månaden. Detta är väldigt stora summor pengar i jämförelse med medellönen, också i jämförelse med alla jobb som jag har haft. Det är inte rimligt att riksdagsledamöterna tjänar så mycket, speciellt då de sätter sina egna löner. Deras löneökning är högre än de flesta andra yrken. Det är dags att vi minskar denna nivå något, exakt hur mycket beror på vad vi kan komma överens om för andra partier. Det här är dock inte en jätteviktig fråga, men vi kommer att se vilka möjligheter det finns i riksdagen för att genomföra detta.
Tack för intervjun! Lycka till! Tack! Jag hoppas att jag förklarat vad Arbetarepartiet Nils Dacke står för. Vi är det mest gröna och mest frihetliga partiet i Sverige, och vi står upp för en politik för alla län. Rösta på Arbetarepartiet Nils Dacke!
Efter intervjun åker Sylian på turné, där han pratar med folket och delar ut affischer som han, hans valarbetare, och många volontärer delar ut i hela Skåne, Halland, och Blekinge. Han besöker Malmö, Lund, Eslöv, Höör, och Kristianstad.
Affisch 1: https://imgur.com/a/iY1j23X Affisch 2: https://imgur.com/a/YZJc6mr Affisch 3: https://imgur.com/a/4e3YPTw Affisch 4: https://imgur.com/a/KgIa178 Affisch 5: https://imgur.com/a/EtD1heb Affisch 6: https://imgur.com/a/oyga4CN Affisch 7: https://imgur.com/a/KYJTlup
submitted by SylianRiksdagen to IksdagenValrorelse [link] [comments]


2020.05.01 23:54 mincoder VPK och SAPs gemensamma första maj

Ett av de största förstamaj tåg har idag inträffat. VPK och SAP i Stockholm har samlats för en gemensam demonstration och tåg. Folkmassan får knappt plats i Stockholms gator och budskapet från folket är tydligt. Sveriga ska åt vänster! Man samlas tillslut vid kungsträdgården för tal av VPKs och SAPs partiledare. För ut är VPKs partiledare theOddLeftist:
Kamrater! Det glädjer mig att se så många av er här idag! Det är underbart att se så många människor som vill demonstrera med oss, på vår dag! För det är precis vad första maj är. Det är vår dag, och ingen kan ta den ifrån oss. För många är första maj ännu en röd dag i mängden, men vi vet att det här inte är en vanlig röd dag. Det är vår röda dag.
En dag att minnas, minnas alla som har fört vår kamp framåt. De som har stupat, och de som står här idag. En dag att minnas alla vår vinster. Åtta timmars arbetsdag, för att ge ett exempel. Idag tänker vi lite extra på våra förfäder, utan dem hade vi inte stått där vi står. En dag av hopp. Hopp över framtiden. Hoppet att vi en gång ska leva i ett samhälle fritt från förtryck. Drömmen om socialismen. Om ett jämlikt samhälle. Om jag ska citera en kontroversiell artist, Dan Berglund, “Vi drömde oss en framtid så jämlik och så skön Vi drömde men försov oss och fick avdrag på vår lön”. En dag av kamp. Det är idag vi visar oss. Vi färgar Sveriges gator röda. Vi visar att vi är många. Många som står upp för kommunismen, socialismen, feminismen, jämlikhet och för friheten. Men idag är inte den enda dagen vi gör det. Det är varje dag. Vi vet att kampen inte består av att visa oss en dag i veckan, och sen tyst på sin höjd dela ett twitterinlägg där det står “Jag hatar inte måndagar, jag hatar kapitalismen”. Tvärtom, det är i det vardagliga livet vi gör skillnad. På arbetsplatsen, i skolan, i fotbollsklubben, i lokalområdet. Det är där vi behövs, och det är där vi kan förändra saker och ting.
Kamrater
Sverige står idag inför stora utmaningar. Högern växer sig allt starkare i samhället och i opinionen. Det är vår uppgift som socialister, och kommunister, att stå upp mot dem. Tillsammans är vi starka. I tider som denna måste vi stå upp tillsammans, och visa enighet. Det här är på allvar. Det är val snart. Det här valet kommer att bli ett vägval för Sverige. Ska vi fortsätta på den vänsterinriktning som har drivits i Sverige, eller ska högern ta makten, och rasera allt vi har byggt upp. Prata med era kollegor, era grannar, med folk ni träffar på gatan. Prata politik med dem. Förklara vad som kommer hända om Samverkanspartierna får makten, eller värst av allt, om KS kommer till makten.
Jag skulle vilja avsluta mitt tal med att belysa vad som händer i Småland just nu. Det är självklart beklagligt, och jag hoppas att situationen inte förvärras. Däremot är det här inte en ursäkt att stärka statens makt och ge polisen och militären ökade befogenheter, det är inte rätt väg att gå.
Kamrater
Kampen fortsätter, varje dag, hela tiden. Jag lämnar nu över ordet till Sverige statsminister, kamrat Milaw!
Sedan så håller Milaw från Socialdemokraterna tal:
Jag är hedrad av att kamrat theOddleftist kallar mig kamrat.
sjungande "Första maj, första maj, varje sliten kavaj, blir en mantel av strålande ljus..." Jag skulle kunna fortsätta. Men jag tror inte ni orkar med. Idag så samlas vi, Svenskar från norr till söder samlas. Vi samlas för att fira första maj. Första maj är arbetarnas dag, första maj är VÄNSTERNS dag. Första maj firas i minne av haymarket affären. Då arbetare sköts till döds av polisen i en demonstration för 8 timmars arbetsdag. Vi fortsätter traditionen av demonstrationer för vänsterpolitik, men jag tror vi lämnar skjutandet bakom oss.
Som tidigare nämnt så står Sverige inför stora utmaningar, och tillskillnad från de på högerkanten så tänker vi Socialdemokrater bemöta dessa problem på allvar. Vi går in i lågkonjunktur, då måste vi satsa! Det är därför vi investerar i välfärden, det är därför vi bygger hus, det är därför vi bygger upp det Svenska samhället. Vi har inte råd med en högerorienterad nedskärningspolitik, Sverige har inte RÅD!
Socialdemokraterna har snart suttit ut två mandatperioder vid makten. Och vad, tillsammans med VPK har vi lyckats med? Jo! Vi har lyckats driva igenom skydd för klimatet. Vi har lyckats driva igenom mer och mer resurser för en starkare välfärd. Vi har gjort stora och nödvändiga reformer i Svensk skola och vi har arbetat för att bryta segregationen. Vi levererar det högern inte gör. Vi bygger Sverige! Och vi SKA fortsätta med det! Sverige kommer stå inför ett vägval. Mellan en politik som inte fungerar, och vänstern. Mellan en politisk som skapar segregation, kriminalitet och som slår sönder samhällssolidariteten och en politik som bygger gemenskap, skapar solidaritet och bygger upp det Svenska folkhemmet!
I framtiden så kommer vi behöva göra en omfattande vård reform. Det står fortfarande på agendan. Vi måste satsa mer på vården och vi måste bli av med det nuvarande regionsystemet. Regionsystemet skapar division och det skapar segregering i Svensk vård. Var du än bor i Sverige, varesig det är i Lycksele eller Karlskrona så ska du ha samma möjlighet till vård. Det är en självklarhet.
Vi måste också stoppa vinstjakten i offentlig sektor. Är det verkligen rimligt med de enorma vinstuttag som görs? Ska inte elevernas pengar gå till elever istället för till riskkapitalister? Ska inte patienters pengar gå till patienter istället för till multimiljonären? Välfärdens pengar ska gå till välfärd.
Jag vill i avslutande skede prata om Småland. Småland är en fantastisk plats. Jag har själv varit i Småland många gånger. En av mina favoritminnen är när jag som SSU:are åkte ner i en kampanjbuss till Ljungby för att knacka dörrar. Min farmor kommer från Huskvarna. Vi ska hålla ihop. Alla ska känna sig trygga. Det ska vara ordning och reda. Våra myndigheter arbetar stenhårt för att allt ska komma till rätta och jag är stolt över deras arbete. Regeringen arbetar stenhårt för att Smålänningar ska vara trygga i tumultens tid. Jag hoppas att APNDs representanter tar sitt ansvar, lever upp till demokratins ideal, och ber de våldsamma delarna av sin svans att sluta göra det dom gör. Småland ska vara tryggt i en ny tid.
Kamrater, jag har så himla mycket jag vill säga till er. Det är så himla mycket som måste sägas. Men tyvärr har vi inte oändligt med tid. Men jag vill sammanfatta. För vi står inför ett nytt decennium. Samhället ska vara starkt, solidariteten ska vara stark, folkhemmet ska vara starkt. Detta är ledorden vi tar med oss i det nya decenniet. Kom ihåg dom! Tack.
Arrangemanget avslutas med internationalen.
submitted by mincoder to ModellMedia [link] [comments]


2020.02.22 12:27 southofnothing Mötet @SVTPlay

Måste skriva av mig någonstans. Denna patetiska debatt vi har i vårt land angående gangsterrap måste komma till ett slut.
Kollar just nu på mötet mellan rapparen 1.cuz & socialdemokraten Lars El Hayek och suckar djupt. Min största oro i debatten är politikernas & etablissemangets roll gentemot rapparna. Det vi konstaterat är rapparnas relation till deras musik: de avspeglar deras verklighet. Självklart sker det en romantisering men det måste antas att detta har att göra med deras oförmåga att reflektera och distansera sig mot den livsstilen de haft. De rappare som debatten handlar om är helt enkelt offer. Offer för den politik som oppositionen har fört. Offer är inte förmögna att helt neutralt och objektivt sätta dig utanför situationen även fast detta krävs av till exempel Lars El Hayek.
De LEVER i den verklighet som politiken vill stoppa, men endast gynnar. De KAN INTE försvara sig per definition eftersom att en intelligent debatt skulle förutsätta ett intelligent förhållningssätt mot gangsterromantisering VILKET inte finns.
submitted by southofnothing to svenskpolitik [link] [comments]


2019.10.08 16:55 Loxus Kort biografi han skrev 2006

1991
En vacker försommardag i juni nittiett gick jag äntligen ut grundskolan i Skäggetorp och mitt liv kunde börja på riktigt. Vi sjöng "Den blomstertid nu kommer" i kyrkan, vi kramades och sen åkte jag hem till mitt pojkrum på Gräsgatan i Vidingsjö och lyssnade på "Breaking the law" med Judas Priest. Sedan fjärde klass hade jag gått i Linköpings musikklasser, ett Adolf Fredrik för kommunen där "idéer blir verklighet". Vi var första kullen, en slags försöksgrupp. Märkligt nog var musikklasserna överrepresenterade av kristen höger från dom finare områdena i kommunen, någonting man knappast reflekterade över som tioåring men som man senare i livet inte kan se som något annat än en konspiration. Linköping var en korrumperad stad och maffian hette Filadelfiakyrkan. Fast det låter mer spännande än det var. Att musikklasserna placerades i låginkomsttagarnas Skäggetorp kunde naturligtvis ses som en integrationsplan, att här gjorde man minsann ingen skillnad på folk och folk. Men jag tror att starka krafter ville vinna land åt sitt frikyrkliga imperium. Den profana rockmusiken lyste med sin frånvaro i Linköpings musikklasser, men i övrigt sjöng vi allt från "Combaya" till "Dona nobis pacem". Kanske trodde någon att barn och tonåringar inte intresserar sig för rockmusik, kanske trodde någon att barn och tonåringar anser att musik var bäst för hundra år sen. Andra saker rörde sig i mitt huvud dom åren. Allt man inte fick lära sig i skolan var det som skulle fylla mina år framöver. Och allt lärde jag mig 1991.
Den sommaren var jag i Strömstad med min bästa vän på hans föräldrars landställe. Vi satt på kvällarna vid campingens minigolfbana och drack öl och rökte och träffade tjejer från Norge. Vi lyssnade på "Puls" med Gyllene Tider och vi lärde oss G-dur och C-suss på våra gitarrer. Hemma i byrålådan på Gräsgatan låg biljetter till Guns'n'Roses i Globen och vi kunde knappt tro att det var sant. Livet var rättvist. Jag hade långt hår och bandana, trasiga jeans och vit skjorta. Jag var rödbränd och fräknig av västkustsolen. Tånglukten och dom varma klipporna och cigarettröken och skymningsljuset och norskornas parfymer och mopedolja och nyklippt gräs smakade liv, liv, liv. På blandbanden vi hade i bergsprängaren fanns The Dogs D'amour, The Pogues, Black Sabbath, Poison, Jakob Hellman, Tom Petty, Mötley Crüe, Kiss, Springsteen och Ebba Grön. Jag drevs av en frustration redan då, att jag ville fånga allt, inte låta ögonblicken bara dra förbi. Jag ville skriva låtar som förevigade känslorna jag hade där vid minigolfbanan. Jag undrar vad folk gör med alla sina känslor. Min första sång skrev jag när jag var åtta år. Den handlade om min undulat som dog. Sen skrev jag om det svåra med att vara liten och inte få bestämma själv, om skolfröknars tyranni, om vackra vårdagar och om tjejer och deras märkliga språk. Och nu, utanför den ångande sommarorten Strömstad, var jag redo för tonårsromantiken. Jag var kroniskt kär i vem som helst, i alla väder, alla timmar på dygnet. Jag behövde papper, penna och en gitarr. Jag behövde tacka livet.
Till hösten kom jag, på grund av mina dåliga betyg, in på fjärdehandsvalet Omvårdnadsteknisk linje på Ljungstedtska skolan. Det var inte precis vad jag ville, men det gav mig två givande praktikperioder på långvården respektive servicehus. I övrigt gjorde den skoltiden inga bestående intryck. Vad som verkligen hände den hösten var att jag äntligen blev tillsammans med min stora kärlek. Jag skrev en låt till henne som hette Vintertid. Det var en längre sång än dom jag gjort innan, som tog olika vändningar i musiken och inte alls slutade där den började. En stor sång, tyckte jag. En hörnsten på en drömd skiva. Annars skrev jag inte så mycket än. Inte riktigt. Jag hade högvis med sånger, men dom upplevdes inte skrivna, bara påhittade. Som ord och musik som blivit till mer av dunklet från ett ensamt stearinljus eller av höstkvällen som tagit sig in genom fönstret. Jag önskar att sånger kunde hända på det sättet fortfarande, att dom bara trängde sig fram, men det gör dom inte. För många lager att ta sig igenom nu, antar jag. Nu får jag skriva dom av fragment, hitta trådar som går in i varandra, använda känslor som bara kan fångas i korta rader. Då handlade EN sång om bara EN sak, utan ambition att vara komplex eller mångbottnad. Och särskilt bra var det inte, men mycket känslosamt, och på liv och död.
Och kär var jag och vi lärde oss det goda hos livet tillsammans, vi hånglade i soffor och skaffade oss en referens i kyssar och smaker. När året var slut var jag så fylld av intryck att jag trodde huvudet skulle blåsa av som en champagnekork.
1992
Under våren som följde behövde jag inte bry mig om skolan över huvud taget. Jag hade en tjej att vara kär i. När sommaren kom tog jag med henne till Strömstad igen och vi bodde på Krusenska husets vandrarhem några nätter och sen hos min kompis. Vi rodde över till Norge för att köpa starköl som vi drack på klipporna medan solen gick ner och vi gjorde det mesta man ska göra när man är i Strömstad och är sexton år.
Nu hade jag börjat lyssna på Magnus Johansson. Han är viktig. Han har en värme i sina sånger som jag har eftersträvat. Jag lyssnade också på Perssons Pack. Per Persson och Magnus Johansson tycker jag är några av landets bästa låtskrivare. Jag såg packet i Linköpings trädgårdsförening den här sommaren och dom gjorde ett viktigt intryck. Dom gjorde ingenting på skoj. Det är allvar hela vägen, fredagsfyllorna och landsortsromantiken. Per Persson är Jeppe på Berget. Han lever livet och ställer frågorna sen. Dom som gör på annat sätt kan man inte lita på.
Till hösten började jag på social estetisk linje på Katedralskolan. Jag kom in efter två veckor när fem personer hoppat av. Där lärde jag mig ingenting. Men jag fick nya vänner som satt på andra fik och jag gjorde slut med min tjej och ångrade mig men kom över det vips tio år senare. Andra saker som hände nittitvå var att jag skrev Nån annan och att jag somnade ifrån ett ljus och brände upp radhusets övervåning.
Sen åttiåtta var jag också medlem i ett band som hette Snoddas och vi började nu gå in i en seriösare fas. Vi hade vunnit en lokalbandstävling och fått göra en CD-singel och vi spelade ganska flitigt runt om på fritidsgårdar och studentställen. Vi spelade snabb pop i vågen av Dom Lyckliga Kompisarna. Det var Staffan Palmberg, Tomas Öhman, Anders Johansson och jag och lojaliteten var stark och dom är fortfarande mina närmsta vänner. Vi drog åt olika håll i bandet. Jag ville spela hårdrock eller folkparksrock, dom ville spela mer brittiskt eller Seattle. Men spelglädjen var större än profileringen och vi spelade på alla sätt i alla riktningar bara man fick spela fort. Vi lärde oss stå på scen inför alla sorters publikum och Anders, som senare blev radio och TV-profil tillsammans med Måns, stod för mellansnacket. Staffan, Tomas och jag var kompisar sen fjärde klass och med Staffan hade jag skrivit och lekt fram låtar sen vi var tio år. Han var en intressant låtskrivare, nydanande och oförutsägbar. Till honom skrev jag senare låten Elden.
1993
På vintern nittitre kom Mathias Gurestam till Linköping för att hälsa på Tomas Öhman, dom kände varandra från ett konfirmationsläger i Dalarna. Mathias var från Falkenberg, nästan två meter lång och hade stort krulligt hår. Han var en fixare och alltid spindeln i nätet. Han ordnade en spelning åt oss på Lusthuset i Falkenberg, satte upp affischer på gymnasieskolan och krängde våran singel till alla han kände. När vi kom dit hade han även styrt upp så vi hade en kort spelning i skolans matsal på lunchen, två gig på Lusthuset samma kväll och en akustisk spelning kvällen efter på pizzeria Bon Apetite. På Lusthuset var det nån gymnasiehappening och vi spelade först i cafét tidigt på kvällen och sedan på stora scenen innan kvällens huvudattraktion Ronny och Ragge. I Hallands Nyheter dagen efter stod att läsa: Snoddas och Pökashow räddade avslagen kväll. Great! Vi återkom flera gånger till Falkenberg, både Snoddas och jag själv.
Sommaren samma år spelade vi på Stora Dansbanan på Hultsfredsfestivalen. Det var overkligt att få beskedet om att vi skulle få spela där. Vi var osäkra på om det fanns nåt större man kan vara med om. Vi fick backstagepass och ölbiljetter och i logen stod det mer läsk än man kan dricka. Det var första gången jag var på festivalen och vi bodde på campingen med alla andra från Linköping och våra vänner hade gjort flaggor och plakat. Trots att konserten nästan var den enda timme jag var nykter på är det också min enda minneslucka från den festivalen. Jag var så nervös och så mycket där att jag inte kunde vara där mer. Ulf Lundell spelade samtidigt på Hawaiiscenen. bob hund gjorde en beryktad spelning, också på Stora Dans, och kom året efter tillbaka på den näst största scenen.
På hösten mönstrade jag i Karlstad, drack en laglig starköl, såg på Jurassic Park och fick en frisedel av en psykolog som tyckte att jag skulle söka hjälp. Jag fyllde arton år och Tomas och jag hade gemensam fest på Arbis i Linköping. Jag fick en fin flaska whisky av Mathias som jag senare i hemlighet bytte mot tolv folköl.
1994
En dag när jag satt på Café Siesta på Stora torget, vintern nittifyra, kom Mathias Allén från rockföreningen Rock d'Amour fram och undrade om jag händelsevis ville spela förband till Stefan Sundström & Apache när dom kom till Skylten. Jag hade precis upptäckt Stefans skivor och tyckte det var det bästa som hände just då, så jag sa ja. Jag sa visserligen ja till det mesta och hade rätt mycket spelningar på studentställen, pizzerior, firmafester, bröllop och studentskivor. Men ett gig på Skylten var bra bara det och med Sundström skulle det bli utsålt. Ett stort minus vid den här tiden var att jag alltid blev så otroligt nervös för allting och nu skulle jag alltså gå runt och vara nervös i flera veckor. Det kan ha varit det som höll mig så sjukligt smal. Eftermiddagen när jag klev in på Skylten, som var den enda rockscenen och det absolut coolaste stället i kommunen där alla hårda band repade och alla svartklädda människor höll till och där jag hade hängt sen jag var tretton, så skakade kroppen. Stefan och Apache och Johan Johansson satt i fiket och sa hej. Det luktade speciellt på Skylten av svart målarfärg och scénrök, en spännande doft som gjorde sig bra till skinnjackor och hårspray. Från entréns plåtdörr gick en trappa upp med väggarna tapetserade med turnéaffischer från punkband som spelat där. Mitt i lokalen nån meter från scenen stod en bärande, irriterande pelare som skymde sikten. Numera har lokalen flyttat en trappa ner och målats fräscht vit för att kommunen ska kunna hyra ut den till annat än alternativ musik. Man kan bli galen på hur oöverstigligt svårt det verkar vara att driva en ball rockklubb i Sverige. När jag äntligen hade spelat mina låtar svajade jag av scenen och möttes av Johan Johansson och hans plirande ögon. Bra lirat, sa han. Tack, sa jag. Har du gjort någon demo eller platta som man kan få, undrade han och jag svarade att jag just skulle spela in en demo, nämligen imorgon. Vi bytte nummer och när jag återfick balansen i kroppen var jag den lyckligaste mannen på jorden. Johan Johansson hade spelat trummor i KSMB, han hade gjort låtar som jag avgudade och han hade producerat Stefans senaste platta. Nu hade han mitt nummer och jag hans. Dagen efter åkte jag till Askersund där jag bokat två dagar i en dansbandsstudio och vi spelade in min första demo. Första låten var Nån annan. Det var Rille Krantz på gitarr, Helena Tagesson (som syns på omslaget till Dans med svåra steg) på sång, P H Andersson på fiol och min farsa på bas. P H blev sen min följeslagare några år framöver. Jag tog studenten och lovade mig själv att aldrig mer sätta mig i en skolbänk. Med reservation för visskolan i Kungälv som jag sökt till. Kom jag inte in där skulle jag nog ha tagit ett jobb som kampanjartist åt sossarna i Linköping som jag blivit erbjuden. Men jag kom in utan att egentligen veta vad det var jag sökt till. Nåt skulle man söka och jag kunde bara se det som alternativ. Anders kom in på teaterskola i Hudiksvall? och det blev alltså dags att splittra Snoddas. Vi spelade in åtta låtar på en demo och släppte den på vår sista konsert på Skylten i slutet av den varma fotbollssommaren.
Nu följde en termin på folkhögskola med allt vad det innebär av rödvinsdrickande och djupa samtal och nylonsträngade gitarrer och lapsangte och vänsterrörelse. Vi hade utsikt över Bohus fästning och frossade i Cornelis och Fred Åkerström. Jag lärde mig framför allt att utveckla mitt gitarrspel och så var jag hemligt förälskad i nästan alla tjejer på teaterlinjen. Man var så långt från verkligheten där att det tog tre dagar innan jag hörde talas om Estoniafärjan. Jag slutade efter en termin och flyttade hem igen.
Johan Johansson ringde ibland och kollade läget och jag skickade honom låtar i den takt jag skrev dom, men han tyckte jag var för ung för att göra en platta än så länge, men när det var dags ville han gärna hjälpa till. Det lät bra, tyckte jag.
1995
Jag hyrde min första lägenhet i andra hand på våren nittifem. En etta på Gamla Tanneforsvägen med balkong och stora vindsutrymmen på sidorna som gick att inreda. Det var nästan en liten trea. I köket hade jag skrivbord och elektrisk skrivmaskin och här skrev jag dom flesta låtarna till min första skiva. Jag levde extremt billigt och försörjde mig hjälpligt på småspelningar här och var. Jag spelade ofta på Flamman, en studentpub och på Lazlo´s pizzeria i Hjulsbro. Ofta ihop med P H. Jag var också i kontakt med folk från Bona, en kommunistisk folkhögskola utanför Motala, som ordnade musikkaféer och kulturkvällar. Jag spelade på en bröllopsfest i Borkhult som var minnesvärd, även om få troligen minns nånting. En gång spelade jag för internerna på Roxtuna-anstalten och en annan gång på Postens firmafest. Det var en bra skola. Jag behövde spela mycket för att bli bättre och för att ha råd med hyran. Det vanligaste gaget var mellan femhundra och tusen kronor svart och fri öl.
På hösten fick jag jobb tre dagar i veckan på en liten firma som hette Kärna Reklam. Jag ritade kartor och planlösningar till broschyrer åt Stångåstaden, ett fastighetsbolag. Det var bara jag och chefen, Göran, som jobbade där. Vi hade ett kontor i Konsert & kongress. Jag lyssnade mycket på Ola Magnell, Cornelis och Lundell när jag jobbade och trivdes bra.
1996
Mathias flyttade till Stockholm vintern 95-96. Till Götgatan 81.Det var en stor etta med högt i tak, fiskbensparkett, ornament i taket och ett typiskt söderkök. I rummet hade han ställt en säng, en stor rosa soffa, ett rejält soffbord, en hylla med skivor och filmer och några flyttkartonger. Väggarna var vita sånär som på en klunga bilder på vänner. Jag kom upp för inflyttningsfest. En råkall vind svepte över Götgatans blaskiga asfalt den kvällen. Jag och en polare gick till Ica Ringen för att köpa inflyttningspresent i form av diskborste och toapapper. Jag minns hur stort jag tyckte det var att Mathias skulle bo på Söder, så nära till allt att han knappt skulle behöva ytterkläder. Han var typen som alltid sa att det ordnar sig, och så gjorde det det. Han sa att stålar är inga problem, vilket blev vårt motto även om vi aldrig hade några, eller just därför.
Det var en bra fest med mycket folk. Hallen var överfull av vinterjackor och kängor. Vid tretiden hade polisen varit där för andra gången och festen hade lugnat sig. Några låg och sov i sängen, andra satt i soffan med sina vinglas och började bli eftertänksamma. Mathias bad mig spela några nya låtar och jag gjorde det. Jag spelade Kom änglar och Vårdag i november och Av ingens frö. Vid väggen på golvet vid hallen satt Johan som jag aldrig träffat förut. Han hade just kommit från nån annan fest. Han hade långt, ljust hår och glasögon och en lila schal runt halsen och en snygg tjej som hette Emma. Jag märkte att han gillade Kom änglar. Efteråt började dom fråga om jag skickat nåt till skivbolagen, om jag ville göra en platta och hur jag tänkte. Jag hade varit dålig på att få iväg demokassetter. Jag drömde, men var också rätt nöjd med dom spelningar jag hade. Men Mathias hade visioner och en idé växte fram klockan fyra på morgonen. Han och Johan skulle starta ett eget skivbolag, ett handelsbolag. Det började göras överslag, det jämfördes, det frågades och spånades. Jag trodde nog innerst inne inte alls på idén, men lät planerandet fortgå. I teorin lät det kul. Som att planera ett bankrån bara för att stretcha sin kreativitet vid femsnåret på morgonen. Och snart var festen slut och jag somnade på den rosa soffan.
Dagen efter åt vi brunch på VC på Skånegatan. Ett nytt begrepp för mig, fanns inte i Linköping. Jag åt amerikanska pannkakor med lönnsirap, äggröra, bacon och prinskorv med juice och kaffe. Mathias och Johan hade inte släppt idén. Det måste funka, sa dom, och vi gjorde överslagen igen. Hur mycket pengar kan vi skrapa ihop och från vilka? Hur många skivor borde vi kunna sälja utan distribution? Vad kan det kosta att göra en skiva om vi använder oss av kompisar som kan spela gratis? Tiotusen? Tjugo? Hur gör man? Hur blir rullbandet man spelat in på en CD-skiva? Vad är mastring? Vi bestämde att vi skulle kolla upp en del saker men ingen kände någon i branschen. Johan Johansson vågade jag inte ringa. Han skulle bara säga att vi borde vänta och det kunde vi inte.
Mathias ringde några dagar senare och föreslog att vi skulle ta med Filip Adamo, hans syssling, i projektet. Jag visste vem han var. Hade träffat honom på Stockholms filmfestival en gång, dryg och otrevlig. Men han hade en del kontakter antog jag, så okej, men det blir strictly business. Filip ville vara med. Han hade hört mina demokassetter och förstod ingenting av vad som var bra med dom, men om det nu var så att dom sålt i Linköping i femhundra exemplar så tänkte han inte missa chansen att vara med i skivbolaget. Filip visade sig vara den kreativa energi vi behövde, en galning som inte såg upp till någon och som inte var rädd att göra bort sig eller hamna i konflikter. Vi hamnade i konflikt, jag och Filip, hela tiden och han vande sig vid att jag slängde på luren i hans öra. Under tiden utvecklade vi en stark vänskap. Mathias var den ansvarsfulla som höll i själva handelsbolaget och ekonomin och stoppade mig och Filip när vi svävade ut. Johan var diplomaten och psykologen som försökte sänka våra röster under våra möten. Vi döpte bolaget till Elvira, vilket var min idé, och jag minns inte varför mer än att det lät vackert. Vi hade vårt första bolagsmöte i min etta på Gamla Tanneforsvägen. Där satte vi upp punkter på ett papper om hur vi skulle gå till väga, hur vi skulle dela inkomsterna och frågor om sånt vi inte visste och behövde ta reda på. Det var vårt skivkontrakt, två handskrivna A4, med instuckna interna skämt. Nu kunde vi börja jobba. Vi bokade den billigaste studion i Linköping, en helt nystartad som drevs av yngre och mer oerfarna personer än oss. P H var med, han gick då på Lunnevads folkhögskola och kände en trummis som gärna hjälpte till, Johan Aronsson. Helena Tagesson hade en lillebror, Kalle, som vi hört var begåvad på piano och jag frågade honom och han sa ja. Några basister kände vi inte, Anders bodde i lund nu och Snoddas var historia, men jag hade en vän från skolan i Kungälv, Martin Söderström, som var en hygglig gitarrist och vi tänkte att det är ungefär samma sak. Bara färre strängar att hålla reda på. Där hade vi bandet och studion. Vi repade en eftermiddag på Lunnevad och gick sen ner i den lilla källaren där studion låg och började spela in. Teknikern var nån som studion hade använt sig av förut och vi litade på dom. Det visade sig att han nog mest spelat in hårdrock och han spelade in skivan med gate på alla kanaler. Gate är en effekt som eliminerar brus genom att sluta signalen direkt efter ett instruments tillslag. Det går att använda om man spelar in Metallicas trummor, men låter inte lika bra på en nylonsträngad gitarr. När allt var inspelat, och det som lät konstigt förklarats med att "det fixar vi i mixen", var det dags att mixa. Omslaget gjorde jag på kvällarna på Kärna Reklam. Anton H le Clerqc hade tagit bilderna, han var en eldsjäl i Studiefrämjandet där vi repade med Snoddas som alltid stöttade oss och mig och jag har mycket att tacka honom för. Han var också fotograf på Östgötacorrespondenten. Elvira var så gott som klara med planen för tryckandet, pressandet och releasen av plattan. Men när jag kom hem och lyssnade på vad vi åstadkommit under fem dagar i studion så grät jag. Det lät inte ens i närheten av en skiva. Pengarna var egentligen slut och tiden knapp, men jag lyckades övertala Elvira om lite mer av båda för att ta tapen ner till Tranås, där vi spelade in Snoddas-singeln, och mixa om allt. Mats Axfors var tekniker och han räddade den katastrofala inspelningen bäst han kunde.
I maj kunde vi stolta plocka upp ett av femhundra exemplar av "Dans med svåra steg" ur kartongerna på Gamla Tanneforsvägen. Tvåhundrafemtio ställdes i ett av mina vindsutrymmen och den andra hälften delades upp mellan Elvira för att följa med till Stockholm. Jag sa upp mig på Kärna reklam och vi hade spelning med release på ett utsålt Skylten. Kalle hade varit bortrest och kom mitt under konserten rakt upp på scenen. Vi krängde nästan hundra skivor redan första kvällen. Sen hade vi fest till morgonen.
Flera skivaffärer i Linköping hjälpte oss att sälja skivor under disk, några tog sig till och med besväret att sälja den vitt. Den blev ganska efterfrågad och vi blev tvungna att beställa nya. Pengarna vi fick in som skulle gå till Elviras gemensamma kassa behövdes till hyror och mat och krogbesök och i Elviras kassa växte bara streck på hur mycket alla var skyldiga. En kartong skivor glömdes i en telefonkiosk, en annan på nån pizzeria. Det var ingen väldig ordning men alla hade vi oftast en hundring i fickan och alla var glada.
I juli ringde P H och berättade att han hade en trea på gång i Fruängen söder om Stockholm. Han hade inte råd att bo där ensam men om jag på en dags varsel kunde säga att jag ville hänga på så kunde han tacka ja. Fruängen hade tidigare inte funnits med i dom drömmar jag hade om huvudstaden, men jag tänkte att om jag inte sticker nu kanske jag aldrig kommer iväg. Så jag sa ja och i augusti flyttade vi in på Fruängens kyrkogata. Det var en kantor som bodde där innan och lägenheten var kyrkans och satt ihop med deras lokaler. Vi fick nycklar som tog oss in i alla utrymmen och kunde därför genom en hemlig kulvert ta oss in i kyrkans ungdomsgård och spela pingis där hur mycket vi ville. Vi hade ett stort vardagsrum med parkettgolv och balkong, varsitt sovrum och kök med diskmaskin och toa med tvättmaskin. Och under Guds tak. Man kan inte bo bättre. Men nu behövde vi mer jobb. Elvira hyrde en lokal på Tegnérgatan där dom inte fick bo utan bara arbeta. Så där bodde dom alla tre plus en till och då och då flickvänner. På samma gata ligger Krogen Tre Backar där man kunde få spelningar om man bara tog hand om allt själv. Filip hade skaffat spons på en alkoläsk så vi kunde trycka affischer med deras logga nere i hörnet och vi affischerade över stan och folk kom och Elvira satt i kassan och tog fyrtio kronor i inträde.
Nu ringde Johan Johansson. Han hade fått en skiva jag skickat. Bra, tyckte han. Bättre än han trodde. Han tipsade om att vi borde kontakta KonTur, ett bokningsbolag som bokade honom, Sundström, Staffan Hellstrand och Kjelle Höglund. Vi borde också slå en signal till MD musikdistribution, tyckte han, så att skivaffärer landet runt kunde beställa plattan. Sakta i backarna, tänkte jag, men vi gjorde som han tipsat om. På KonTur mötte vi Stefan Lilja och Hans Hjort. Hjort var stor och skäggig och rökte oavbrutet och såg ut som jag tänker mig att alla i skivbranschen såg ut på sjuttiotalet. Lilja var mindre och mycket sympatisk. Dom sa att om vi får MD med oss så kunde dom tänka sig ett samarbete. På MD sa dom att om KonTur bokar så kunde dom hjälpa oss med distributionen. Det var en bra eftermiddag och vi gick och åt kebab på Wendys i Hornstull.
Och där låg Stockholm. Distinkt med sitt vatten och sina torn. Lockande med sina skeva gator och sitt myller. Destruktiv, kreativ och självklar. Jag kan min Bellman och såg hans värld, jag kan min Evert Taube och såg hans hem. Jag kunde kyssa stadens fötter för alla äventyr den redan gett mig. För alla vackra namn, för alla vackra platser. Jag visste att jag var här för att stanna. Jag hade givits en fast punkt.
1997
Johan Johansson fortsatte hjälpa till. Han tipsade Nenne Zetterberg på P3 om min musik och hon nappade och vi skulle plötsligt spela in P3 Live från Cornelisrummet på Mosebacke. Cornelisrummet är ett litet rum som tar in allra, allra högst åttio personer och där hänger Mäster Cees väst med gammalt tobaksfras i fickorna. Om man har en släng av klaustrofobi, vilket jag har, är det ett obehagligt rum att vistas i när det är fullt. En gång såg jag Ola Magnell spela där och jag satt längst fram med fötterna på scenkanten och knäna i hakan. Jag hade svårt att andas, svettades och mådde illa. Men när konserten var slut ville jag bara sitta kvar och göra om det. Man blir odödlig när man klarat av en stund med sina nojor. Från Cornelisrummet har man utsikt över Slussen, Gamla Stan och Riddarholmen. Det är en vacker plats i Stockholm. Nu skulle jag spela där. Benen ville inte gå dom sista meterna uppför Hökens gata när jag var på väg till soundcheck. Jag övervägde tanken att sätta mig på ett tåg till Göteborg för att vara helt säker på att inte behöva spela. Folk hade nog blivit förvånade. Kvällen innan hade jag varit så stirrig att jag börjat dricka rödvin med en tjejkompis som var på besök och sen hade vi sex, så nu var nervositeten påbättrad med lite ångest och baksmälla. Great. Och på världens minsta scen, längst in i rummet med åttio personer mellan mig och utgången. Jag skulle kräkas, svimma och kissa på mig och allt skulle sändas i radio och hela Svea Rike skulle stämma upp i ett rungande hånskratt. Under soundcheck tänkte jag på vilket land jag skulle flytta till. Inte England, där bor massor av svenskar. Kanske tyskland.
Jag minns ingenting av konserten. Det är lustigt, med det jag sysslar med. Det är en extrem jakt på nuet, ett gigantiskt Carpe Diem ungefär som en fylla fungerar. Allt stängs av och här och nu är det enda som finns, och så minns man nästan ingenting efteråt och allt blir tomt och att göra det igen är det enda som känns meningsfullt. Det är en jävla paradox. Jag vet att jag tänkte mycket det här året på om det var värt det. Om det verkligen kändes lika bra efteråt som det kändes dåligt innan, eller om det var obalans åt fel håll. Jag vet inte vad jag kom fram till, men jag ser mig själv kliva upp på scenen gång efter gång fortfarande.
Jag skrev mycket. Försökte få det att bli ett jobb med rutiner. Jag började dagarna med en promenad i Långbro och hade Rolling Stones i lurarna. Eller Bob Dylan. Jag hade fortfarande väldigt poetiska ambitioner, tyckte om versrader och rim och utsmyckningar. Det var mycket daggvåta marker och älvdans och sånt som inte Filip Adamo förstod då och som jag knappt själv förstår nu. Johansson, Elvira och jag träffades mycket. Han ville producera nästa skiva och jag var ivrig att sätta igång. Vi började inspelningarna på sommaren och till hösten kom Rusningstrafik. Martin Söderström var kvar på bas och P H på fiol och flöjt. Johansson spelade trummor och gitarr. Elvira och Johan Johansson hade ständiga duster om ekonomi och vad som behövdes till skivan, vilket nästan alltid slutade med att Johan sa att så här går det till och Elvira sa jaså. Han var en räv, en övervintrad punkare som gjort mer plattor än vad vi hade hemma i våra hyllor. Jag förstod inte alltid hans breda ståkkålmska, han hade uttryck som att gå och luta sig och socker i kartongen. Jag försökte hitta på egna, men det gick inte.
Rusningstrafik sålde i tvåtusen ex första halvåret. En liten bit över break even, fast dit nådde vi inte eftersom vi hela tiden plockade förskott ur kassan. Jag låg alltid efter med ekonomin. Hade jag en hundring över åt jag en räkmacka eller åkte taxi.
På hösten skulle Sundström turnera i Norge och jag fick erbjudande att följa med. Både som förband och som kompgitarrist i Stefans band. Vi skulle besöka Oslo, Molde, Volda, Bergen, Kristiansand och Stavanger. Jag hade aldrig spelat mer än två dagar på raken innan, vilket man klarar utan att äta, och jag insåg att det krävdes förändringar i mitt sätt att deala med nervositeten. Jag slutade äta kött på den turnén. Stefan och Apache hade gått skilda vägar och Apache hade skaffat en ny sångare och blivit Weeping Willows. Sundströms nya band hette Rejvkommissionen. Norge var vackert så hjärtat värkte och exotiskt. På en bilfärja på en fjord på västkusten stod Stefan och jag på däcket och blickade ut över bergen och skogarna och vattnet och Stefan lade armen om mig i blåsten och sa: Tänk på tre saker Lasse, om du ska göra det här i livet. Skit i vad folk skriver i tidningarna, det är bara trams, ta det lugnt med spriten och skaffa dig en tjej och håll kvar vid henne resten av livet. Det var som en film, som att han sträckte handen mot nejderna och sa: En dag, min gosse, ska allt det här bli ditt. Stefan är en av dom roligaste, klokaste och varmaste personer jag träffat. Men det skulle dröja innan hans råd sjönk in. Ironiskt nog var det just Stefan och hans band som lärde mig dricka sprit på riktigt där i Norge. Festen började tidigt på eftermiddagarna och jag var härdad när jag kom hem till Fruängen igen.
Filip, som till och från hade körkort, skjutsade hem mig till Fruängen en kväll när vi varit och fikat vid Odenplan. Strax innan vi kom till Västerbron hörde vi introt till En av alla dom på bilradion och vi höjde volymen och log. Vi svävade över Stockholms öar blänkande i gatljus och jag kände att jag skakat av mig motståndarna, skolväsendet och dom utstakade vägarna. Vi var en egen maffia nu. Inga banker, inga kreditkort, inga register, inga chefer. Vi skulle leva av lust, ångest, passion, kärlek, musik och brustna hjärtan. Vi hade solen i ögonen.
1998
Tyvärr höll nu Elvira på att slita sönder vänskapen mellan mig och Mathias. Vi pratade knappt med varandra längre och det kändes forcerat och jobbigt. Vi var egentligen inte osams om nåt speciellt utan drogs isär för att vi alltid tvingades stå på varsin sida. Jag med visioner och han med ett ansvar och en budget. Stålar höll nu på att bli ett problem och vi klev i en simpel fälla. Vi visste att det inte fanns en framtid med Elvira records och alla hade nu andra jobb vid sidan och våren nittiåtta bad jag Stefan Lilja sprida ryktet om att jag sökte nytt skivbolag. Fyra bolag hörde av sig och jag gick och träffade dom och bad en jurist titta på kontrakten dom erbjöd och jag åt lunch med dom, driven av samtliga dödssynder. Jag var rädd att bli lurad. Jag tänkte att dom ville klippa mitt hår och stoppa in mig i en skivbolagsmaskin och trycka på en stor knapp. Den minst sympatiska av dom jag träffade var Magnus Nygren på Universal. Han pratade högt och fort och garvade åt såna söderromantiker som jag, men nånstans kände jag att vi skulle kunna bli kreativa ihop. Han påminde om Filip i sin brist på fjäsk och psykologi, han hade rykten om sig i branschen som mannen som gjorde Jakob Hellman stor, men också mannen som fick Hellman att aldrig mer göra skivor. Många hade åsikter om Magnus Nygren. Jag ringde Sara Isaksson som låg på Universal och frågade vad hon tyckte och hon sa att han var snäll. Sen ringde jag Nygren och sa att jag ville till Universal men att jag var rädd för honom och då skrattade han ett rått skratt. Vi blev ett bra team tillsammans med Jennifer McShane som då jobbade med promotion på Universal. Jennifer är den enda jag sett gå en hel Hultsfredsfestival i högklackat. Hon var fenomenal och oemotståndlig.
När jag skrivit på kontraktet skulle jag äta lunch med den svenska avdelningen på en fin restaurang på Östermalm nära deras kontor. Kvällen innan hade jag ätit musslor hos Johan Johansson och druckit massa vin med hans kompis Guld-Lars och nu kom kallsvetten krypande igen. Efter lunchen sa alla att det hade varit supertrevligt att träffa mig och jag vet att dom ljög för jag hade bara suttit där och petat i en liten förrätt och försökt få i mig en lättöl. Jag tror aldrig att jag sa nånting. Jag tror bara att jag nickade lite ibland och sneglade mot toaletten.
Jag var mycket förvånad över Universals samarbetsvilja. Ingenting ville dom lägga sig i, det tyckte dom var viktigt, allt skulle jag få göra på mitt sätt. Dom var rädda att min publik skulle se mig som en svikare som gått till ett multinationellt skivbolag. Det förstod inte jag. Jag tyckte Universals logga var skitsnygg och kände mig stolt över att dom ville ha mig. Johansson skulle få producera igen och nu var jag sugen på ett rockband.
Björn Rothstein var från Gotland, hade epilepsi och spelade trummor, Lasse Bax spelade bas och bodde granne med oss i Fruängen, men det var inte så vi träffades. Han var gammal vän med Johansson och hade spelat med honom mycket. Under vintern det här året hade min och P H:s vän Jens Back från Linköping flyttat upp till Stockholm. Han hade ingenstans att bo så han fick sova på våran soffa ett par veckor. Eftersom P H gick i skolan så blev det jag och Jens som hängde på dagarna. Jag kände inte Jens väl, men nån kväll på Gamla Tanneforsvägen hade vi ändå suttit och druckit oss fulla, han och jag, vet inte varför, och drömt om Stockholm och rockmusik och det gamla vin, kvinnor och sång. Jag gillade Jens, och jag visste att han spelade Hammondorgel. Jag hade sett honom spela med ett bluesband på tjugoettans krog i Linköping. Jag tog med honom till replokalen i Münchenbryggeriet för att träffa Johansson och vara med på ett rep. Alla gillade Jens och jag var glad att ha en jämnårig i bandet. Det fina med Jens Back är att när det kommer till rock'n'roll är han en större romantiker än dom flesta. När han senare skaffade en egen lägenhet satte han upp telekablar på väggarna för att han ville somna till doften av rockmusik. Han äter Lynnard Skynnard till frukost. Jag träffade en kvinnlig ljudteknikerlärling, dom är inte många, i Visby flera år senare och visste att Hovet skulle dit och spela in sin platta och kunde se Jens framför mig när han skulle möta henne. En snygg tjej med slitna jeans som kunde micka upp ett Leslie skulle Jens kunna dö för. Nu bor dom på Norrmalm.
Karl-Magnus skulle göra omslaget till skivan och han hade valt att jobba med fotografen Peter Norrman. Vi hade långa möten om hur det skulle se ut och vad jag skulle ha på mig och Karl-Magnus kunde med eftertryck säga saker som: Jag ser mycket gult, kanske en cykel. Det var inte som på Kärna Reklam. Peter tog över tolvhundra bilder, minns jag, och jag började förstå att det nu, på ett stort skivbolag, fanns större möjligheter men också mer att ta ställning till. Jag hade inte tänkt så mycket på nåt annat än låtarna tidigare. Förpackningen hade bara varit en förpackning. Ändå hade jag noggrant studerat alla andras förpackningar utan att riktigt förstå hur mycket det bidrog till helheten.
På sommaren nittioåtta var jag färdig med Fruängen och flyttade in i en tvåa, andra hand och möblerad, på cirkusvägen i Västberga.
Med solen i ögonen kom i slutet av augusti nittiåtta och den följande hösten gjorde jag min första riktiga turné ihop med bandet från skivan. Tvivel, första singeln, hamnade på Tracks, jag fick göra en del intervjuer med tidningar och jag, Jens, Nygren och Jennifer gick efter ett halvår ut och åt japanskt på Tegelbacken och firade tiotusen sålda ex av plattan. Plötsligt fanns det folk i Umeå som kunde mina sånger, i Växjö, i Västerås, folk i städer jag inte ens varit i tidigare. Jag visste inte vad jag skulle tycka. Jag vandrade under en klar himmel. Luften var frisk och lätt att andas in.
submitted by Loxus to winnerback [link] [comments]


2019.09.19 13:27 LadyManderly [HPSA] Brevbomben – En synnerligen svensk uppfinning

Terrorism har en anrik historia i Sverige. Från Amalthea-bombaren till Ambassadockupationen i Stockholm. Men idag ska vi prata om det som vi i Sverige gör bäst: uppfinner nya saker! Det kan te sig logiskt att landet som gjort sig internationellt känt över sina arga lappar också är landet där man uppfinner brevbomben. Med det sagt tycker jag inte ni ska spränga ert tvättrum i luften för att grannen under er inte rensar bort luddet. Slappna av, ta en kopp kaffe, och läs en intressant HPSA istället!

Världens första brevbomb

Den 19 Augusti 1904 exploderade världens första brevbomb rakt i händerna på direktör Karl Fredrik Lundin i Stockholm. Lundin hade tagit emot ett paket (som anlände till Svenska Centrifugbolaget, Hamngatan 8 i Stockholm) under gårdagen. När han fick problemet med att få av locket och rykte till lite extra för öppna paketet så smällde det!
Det brakade och skakade våldsamt som vid ett åskslag. Direktören kände sig som träffad av blixten. […] Hans kläder antändes. Det brann i båda kavajärmarna vid händerna, i västen och i skjortan över bröstet. Herr Lundin, som var en ovanligt kraftig man, förlorade, oaktat de oerhörda smärtorna, endast för ett ögonblick besinningen. Personalen hörde honom ropa: - Aj, aj, vem kan ha velat mig så illa? Skaffa en läkare!”
Ovan är citerat detektivchefen Gustaf Lidberg, som skrev en bok om händelsen.
Trots att det inte blev något dödsfall i detta fall, så berodde det nästan mer på tur än något annat. Lundin hade nämligen böjt sig lite åt sidan när han strulade med att få av locket. Hade han stått rakt ovanför paktetet hade han fått sprängladdningen i ansiktet. Smällen var så rejäl att kontoristerna flög ur sina stolar, alla rutorna sprängdes, en mellanvägg pulviriserades och lokalen blev rökfylld så snabbt att somliga till och med hoppade ut genom de nu krossade rutorna (lokalerna låg bara en trappa upp!).
Efter fyra veckors intensivvård var direktör Lundin såpass återställd att han kunde återgå till arbetet.

Utredningen

Hela händelsen blev snabbt döpt till ”den ryska affären”. 1904 var det i tsarryssland som man kastade bomber trots allt, i olika extremistgrupperingar, mot tsaren och hans styre (år 1881 hade Tsar Alexander den II dödats av en bombkastande anarkist, tex!).
Dessutom anlände det ett vykort dagen efter sprängningen som förmodligen inte fick den effekt avsändaren önskat. Den antyddes vara från en arbetare vid Hamra Gård, som Lundin varit förvaltare åt tidigare, när han varit mejerikonsulent åt aktiebolaget Separator. Texten på vykortet verkade dock överdrivet felstavad och polisen ansåg att paketet måste ha skickats från någon i hans vänskapskrets, inte en arg arbetare. Den slutsatsen drog iallafall polisens utredare, förste stadsfiskal Lars Stendahl. Mycket mer än så hände det dock inte i utredningen (Lundins föregångare på företaget var under en kort tid misstänkt, direktör Wahlenius, men han friades snart från alla misstankar).

Den valentinska parfymflaskan

Det dröjde nästan ett helt år, till den fjärde Maj 1905, innan det hände något större i utredningen. Än en gång i Stockholm så exploderade ett paket, dock hann det inte nå sitt mål. Istället exploderade paketet på en brevbärarexpidition efter att personen det var avsett till, hovrättsnotarie Alfred Valentin, inte velat lösa ut sitt paket. Postvaktbetjänterna (vilken titel!) Johan Gottfrid Sundvall och Jakob Bernhard Åsbrink samt brevbärareförmannen Gustaf Nyberg blev alla skadade. Nyberg befann sig över tio steg från explosionen men fick ändå en svår brännskada. Värst sårad av alla blev Sundvall som blev av med tre fingrar på vänster hand och fick glassplitter i ögonen.
Det fanns ytterest få ledtrådar. Ett par brev skrivna på tyska kastade elaka ord mot hovsrättsnotarie Valentin på grund av hans judiska härkomst (han kallades bland annat för den judiska parasiten) och de båda breven hade skickats från Berlin, samma dag som bomben skickats. Den skickades för övrigt i en trälåda som ofta användes för att transportera parfymflaskor, därav smeknamnet ”den valentinska parfymflaskan”. Även dåtidens press var grymma på det här med att ge namn till händelser!
Breven kom från en grupp som kallade sig själva för ”Antisemitischer Verein Berolina”, och de skickades till två stycken olika Stockholmstidningar, Vårt land och Social-Demokraten.
Detektivchefen Gustaf Lidberg (nämd ovan) reste snarast till Berlin. Där kunde han konstatera att
  • Det fanns inte någon organisation med det namnet i Berlin
  • Firman Schröder, som paketet var addresserat från, skickade inte sin parfym i den typen av träcylindrar som använts för bomben
  • Personen som skrivit breven till Social-demokraten och Vårt Land talade alldeles uppenbart inte tyska som modersmål. Breven hade lite grammatikfel i sig!
Med andra ord fick de inte ut någon värdefull information alls efter resan till Berlin. Utredningen fastnade. Ingenting hände och månaderna blev till år...

Storstrejken 1909

Det skulle dröja ända till lördagen den 9 oktober år 1909 (!) innan någonting hände som fick igång utredningen igen. Men först lite bakgrund. Under hösten 1909 var det ett ovanligt hårt politiskt klimat i Sverige, och vi hade nyss gått genom en storstrejk som hette duga (läs mer här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Storstrejken_i_Sverige_1909 ). Dessutom hade Anton Nilsson, med kumpaner, spräng ett stort hål i en båt i Malmö hamn och dödat en samt skadat 23 till individer, för ungefär ett år sedan.
Så, den nionde oktober satte sig John Hammar ned, verkställande direktör i Sveriges allmänna exportförening, för att öppna dagens post. Där fanns ett märkligt paket, en pappcylinder, som var omsluten med en bit papper (som visade sig vara en utriven sida från den anarkistiska tidningen Brand) och John Hammar anade oråd när han försökte dra av locket med den spjärnade emot. Men så rykte han på axlarna och drog till rejält för att få av locket. ”Varför skulle man vilja mig något ont?”
En våldsamt explosion följde. Hammars mustasch och ögonbryn sveddes, hans händer skadades svårt. Han rusade in i det nästliggande rummet och tjöt ”Jag är skjuten!” Exportföreningens utrikeskorrespondent herr Molér tog direkt ett hårt grepp om Hammars handleder för att stoppa blodflödet. Höger tumme och pekfinger hade båda två slitits av. Gustaf Lidberg citeras:
”Trots den starka själsskakningen och trots de intensiva smärtorna bibehöll direktör Hammar ett orubbligt lugn och samtalade utan att ett ögonblick förlora besinningen med de närvarande. […] Nu är ändå högra handen förstörd! Utbrast herr Hammar, icke utan en smärtfylld darrning i rösten.”

Socialdemokraternas domstol, verkställande utskottet

Redan samma morgon som John Hammars fingrar sprängdes av så hade tidningen Dagen mottagit ett brev angående ”fallet Hammar”. Enligt brevet hade Socialdemokraternas domstol äran att meddela detaljer angående detta fall redan nästa dag. Brevet var undertecknat Ziskas.
Socialdemokraternas domstol var sedan tidigare kända. Några veckor tidigare hade samma organisation skickat ett dokument till Aftonbladet, där texten utlovar snabba och rättvisa domar mot det man kallar
”orättvisa arbetsgifvare, samvetslösa ockrare, odjuret och andra bankirer, redaktörer, som skrifva mot bättre vetande för att tjäna kapitalisterna m fl m fl. […] Vi hafva rannsakat, dömt och straffat resp till straff befordrat sådana samhällets brottslingar, hvilka i följd av den skrifna lagens ofullkomlighet ostördt tillåts bedraga och bestjäla den fattige arbetaren och hans hustru och barn, förföra hans döttrar, förorsakade honom och hans familj otaliga lidanden för att själfva i bekvämlighet, lyx, sus och dus frossa af sitt ofätt fångna mammom... Särskildt är vår uppmärksamhet riktad på de samhällets vampyrer och parasiter, som själfva ej deltaga uti det produktiva arbetet men som uppträda som mäklare vid varuutbytet och därvid nedpressa arbetslönerna för att få stoppa en oskälig vinst i egen ficka. […] Vi tro på den undergörande verkan af en bomb då och då. Den reformar hastigt ett uselt kapitalistsamhälle.
Så vem är det som skrev såhär? Är det zombiel från politikdiscorden? Nä, det är en herre som kallar sig Justus Felix. Han påstår sig vara från Socialdemokraternas domstol, verkställande utskottet, som enligt texten har tagit på sig rätten att döma och straffa folk för diverse 'brott'. De hävdar att de arbetat i det fördolda och tagit hand om 87 fall (varav 63 resulterat i fällande dom). Straff varierar från kroppsaga till dödsstraff och två byggmästare, en grosshandlare, en ingenjör, en direktör och en militär sade de ha kommit åt.
Två dagar innan John Hammar öppnade sitt paket fick dessutom Social-demokraten ett brev från Justus Felix, där denne riktar sig till ”Kamrater och Bröder Socialister” och uppmanar läsarna att i möten med likasinnade framföra anklagelser mot de illasinnade.
”Om din sak är god skall du finna, att den tages upp af oss och beifras. Vänta dock ej, att vi skola gifva oss till känna eller att vi ögonblickligen taga uti med saken. Vi äro alltid representerade vid mötena, och i den mån tid och omständigheter tillåta skola vi undersöka saken. Då tiden är mogen, sätta vi oss i förbindelse med meddelaren, som då måste vara beredd lämna klara bevis... Vi tjäna rättvisan, om ock våra vägar och metoder synas ovanliga.”

Ledtrådarna samlas

Som ovan nämt undertecknades ett brev som skickades till tidningen Dagen med namnet Ziskas, vilket skulle visa sig vara ett misstag från bombmannen. Precis som lovat skickades en ny text till samma tidning dagen därefter, som innehöll protokollutdrag från en rättegång mot den ”falske, dubbelspelande, ytterligt dubbelspelande” direktören Hammaren. Han anklagades för att ha pressat ned löner och priser på en mängd svenska produkter, för att sedan kunna sälja dem i utlandet och stoppa allting i egen ficka. Han ”idisslar alltid lögnen att svenska arbetsgifvare betala för mycket till sina arbetare.”
Enligt protokollet döms således Hammar till ”kroppslig aga av svårare art, [nämligen såkallad] handfläkling efter Gustav Malmborgs system […].”
Gustav Malmborg var känd i socialistkretsar och hos polisen, då signaturen förekommit många gånger i ungsocialisternas tidning Brand. Dess redaktör, Hinke Bergegren, var en ökänd agitator. Bland annat förespråkade han våldsam revolution.
”För min del anser jag småmord vara alldeles utmärkta, och sådana attentat sätta skräck i de härskande i samhället. Vi skola ingjuta det gift, som heter hat, så att vi blir mogna för vilket våld som helst.”
Polisen var dock inte helt sålda på att Bergegren skulle vara den skyldiga. Själv påpekade han att det inte vore särskilt begåvat av en ungsocialist att rulla in bomben i papper från hans egen tidning. Attentaten (som genast länkades samman av polisen, trots de många åren mellan dem) ansågs dessutom ha kostat alldeles för mycket för en ungsocialist för att tricksa ihop. När han fick se en bit av bomben (låt oss säga att polisarbete i början på nittohundratalet var lite... annorlunda) sa han att han inte trodde att någon av hans ”egna gossar” kunde tillverka något så nätt. Nä, det här var helt klart gjort av någon ”överklassare”.
Han gav dessutom en liten politisk insikt till Stockholmspolisen. En revolutionär ungsocialist värd sitt namn skulle ALDRIG döpa sin revolutionära domstol till Socialdemokraternas domstol, som man ju ansåg hade övergett arbetarna och sprungit med böjd rygg och mössan i hand till de rika och de etablerade. Sprickan mellan socialdemokrater och revolutionära element var avgrundsdjup redan då.
Gustav Malmborg förklarade å sin sida att han inte hade någon kännedom om någon Ziskas eller Justus Felix. Spåret om socialistiska revolutionärer var iskallt.

En penna i Göteborg

På samma dag som bomben mottogs i Stockholm av John Hammar hade en kollega till honom i Göteborg, överdirektör Johan Sjöholm, utsatts för ett liknande attent. Hans son hade i faderns frånvaro börjat öppna faderns paket (som antyddes vara en fin gammal penna som han lånat ut till en bekant) och fattat misstanke när han såg en konstig liten tråd i paketet, som satt fast i en järnflaska. Han tog med sig hela rasket och tänkte gå till polisen med det, men lyckades på någon vänster tappa dem på vägen (!).
Paketet hittades till sist av en liten pojke vid namn Karl Oskar vid Lindholmens brygga. Han knackade hårt på det, varvid ett vitt pulver och några små fyrkantiga bitar ramlade ut tillsammans med en massa andra små föremål. När inget mer spännande hände lade han ned allting i flaskan igen och gick med det till polisen. Det får nog anses vara mirakulöst att Karl Oskar inte skadades svårt. Att paketet var intakt hjälpte dock polisen väldigt mycket i deras undersökning, men ingenting hjälpte mer än bombmannens egna fatala misstag.
Han skickade nämligen ett nytt brev, än en gång signerat av Ziskas. En överingenjör vid namn Alf Larsson vid Liljeholmens Stearinfabrik i Stockholm fann påfallande likheter mellan Ziskas signaturen och de handskrivna breven han hade med en gammal bekant, filosofie doktor Martin Ekenberg, affärsman bosatt i London. Efter att ha studerat dem noga sökte han upp polisen.

Bombmannen

Martin Birger Natanael Ekenberg var född i Töreboda år 1870. Han kom från en liten familj med ett par misslyckade affärsrörelser i ryggen (fadern var försäljare, diversehandlare, hotellägare, modern var 'sanndrömerska'). Martin började utbilda sig till kemist och kom tillsist in på Tekniska högskolan i Stockholm, där det gick mycket bra för honom, tills han blev påkommen med ett fuska. Han lyckades senare komma in på Immanuel Kants gamla skola i Königsberg där han gjorde bra ifrån sig med en studie om mätningen av fetthalt i mjölk.
I ett försök att göra en gigantisk post något kortare kan vi summera det som att han ofta hade storslagna idéer, bristande finanser och en förmåga att misslyckas med sina projekt (som han ofta presenterade för Laval och Separator). Folk som stått emot honom under hans professionalla karriär mindes han med stort hat. Direktör Lundin sköt ned en av hans projekt med en experimentiell fabrik för att en ny metod att bestämma just fetthalten i mjölk. Vid en fabrik för raffinering av fiskolja i Hamburg sköts hans projekt ned av firman Hammar & Co. Fler misslyckade och dyra satsningar följde (även om han också röjde framgångar, tex. fick han Teknologiska föreningens Polhemspris för sina uppfinningar vad det gällde konservering av fisk.)
Ett av hans största projekt var att utveckla en maskin som kunde framställa torrmjölk, ett vitt pulver, som skulle vara enklare och ha längre levnadstid än flytande mjölk, och således kunna transporteras jorden runt med enkelhet. En ingenjör vid namn Carl Lundström var intresserad, tills direktör Karl Fredkrik Lundin (som mottog den första bomben), avrådde honom från att investera. Han beskrev Martin Ekenberg som ”den största djävul som kan tänkas”. Två veckor efter att Lundström meddelat Ekenberg att han drog sig ur, mottog Lundin världens första brevbomb. Lustigt nog erkände Ekenberg till bomben vid en sociotetsträff, som ett skämt. ”Det sägs att det är jag, men bakgrunden är bara fruntimmersförhållanden.”
Ekenberg var excentrisk och slösaktig, men passade bra in i Londons kulturella och ekonomiska elit (han levde på otroligt mycket lån och falska löften). En häktningsorder skickades från Sverige till London bara några dagar efter den sista bomben och Ekenberg arresterades i mitten på Oktober. Han tog det först med stor ro och skämtade om det, innan han plötsligt kollapsade och lades in på en anstalt för sinnesvård. Han sattes i Brixtons fängelse så fort han återhämtat sig något och satt där i några månader i väntan på utredningen, innan han dog, vid fyrtio års ålder, av ett plötsligt slaganfall, i Februari 1910.
I hans bostad stadsdelen Clapham i London fann de utsända svenska polismännen ingredienser för bomber, ett litet tryckeri (med handpress för olika stilsorter), den andra delen av den sönderrivna tidningen Brand som använts för att vira in bomben, och så vidare. Ekenbergs obduktion uteslöt att han förgiftats men misstanken väcktes till liv (och lever än idag) att han uppfunnit något slags gift som han tagit livet av sig med, som var omöjligt med dåtidens teknik att finna. Han hade nämligen varit gift två gånger, och i båda fallen hade de dött synnerligen unga, och under misstänksamma omständigheter. Men nu är den här posten lång nog som den är.
För den som vill veta mer kan man besöka Polismuseet i Stockholm, där det finns en vaxdocka i naturlig storlek av Martin Ekenberg, tillsammans med direktören John Hammars avslitna högertumme. Tummen är ej en replika, utan det är enligt uppgift en gåva från John Hammar till polisen, som tack för att de löste fallet. För den som verkligen vill se tummen rekommenderas en resa dit snarast, då konserveringen av tummen ironiskt nog är lite av ett hafsverk, och tummen antas vara helt upplöst om ett par år.

TLDR

Arg uppfinnare gjorde lite misslyckade affärer, låtsades vara socialist och skickade lite brevbomber runt i Sverige till folk som han ansåg undergrävt honom. Eftersom han skrev under ett brev med sin egen handstil blev han tillsist haffad. Han dömdes aldrig till något utan dog av ett slaganfall i ett fängelse i England medan han väntade på rättegången.
submitted by LadyManderly to sweden [link] [comments]


2018.10.21 05:45 OrbitalTurtle Är vår mobiltrafik kontra vår säkerhet en realistisk dikotomi?

God morgon!
 
Konstaplarna på säkerhetspolisen sitter för närvarande i sina kontor och snyftar. I Sveriges Radio kan man höra SÄPO:s operativa chef Johan Olsson sitta och oja sig över vilket stort hot vi befinner oss under eftersom att han inte längre har tillgång till information om användadet av våra mobiltelefoner (länk nedan). Jag vill inte vara spydig som lekman mot en frän expert som Johan Olsson, men kan vi sluta låtsas som att Hilda i Onsala lever under ett konstant terrorhot? Det är alltid en flod av modeord som ”förändrad hotbild” och ”icke-symmetrisk krigsföring”, men ingen tar sig någonsin tid att faktiskt lirka ut vad det är folk pratar om. Om Johan Olsson vill att vi ska ge upp rätten att få vara ifred, vilket för övrigt är en rätt som just svenskar tar på mycket stort allvar, så anser jag att han får komma med något konkret och inte bara sitta och hoppas att vi blint ska tacka ja. Jag förstår att det ligger i yrkets natur att vara paranoid och hemlighetsfull, men om det svenska folket ska ge upp en sådan basal rättighet som att slippa bli spionerade på så anser jag att det kräver bevis utöver det vanliga.
 
Jag tänker vara krass och hävda att hävda att det inte har skett några terrorattacker i Sverige. Lastbilsattacken på Drottninggatan hade förvisso ett liknande modus operandi som många legitima terrorattacker på kontinenten, men målet var inte att förändra det politiska systemet medelst politiskt våld. Rakhmat Akilov ville stanna i Sverige men det fick han inte så han blir förbannad och körde ihjäl människor i Stockholm. Jag vill påstå att vad vi har att göra med i fallet Akilov är ett vansinnesdåd, inte ett terroristbrott. För att illustrera min poäng så vill jag be er ponera att Mattias Flink hade hetat Rakhmat Akilov istället. Säkerhetspoliser hade vrålat sig hesa om att terrorn var över oss även om det idag med facit i hand hade ansetts enfaldigt. Jag är inte övertygad om att dessa två dåd, masskjutningen i Falun och vansinnesfärden på Drottninggatan, är så annorlunda vad gäller motiv.
 
Om ni köper min tes om att sverige inte har råkat ut för några faktiska terrorattacker ännu så vill jag lägga fram ytterligare en ståndpunkt; det finns ingen polis som hävdar att vi kommer att kunna stoppa vansinnesattacker med mer mobilspaning. Det ligger i vansinnesattackens natur att den kan komma från var som helst och helt utan förvarning.
 
Nu har det blivit dags för mig att visa färg och lägga fram mitt argument. Jag vill be er fundera på två extremer; ett fall där säkerhetspolisen har all information om allt som pågår i samhället och således kan stoppa samtliga fall av terroristbrott i framtiden, och ett fall där säkerhetspolisen inte har någon information över huvudtaget och således inte kan stoppa ett enda fall av terroristbrott i framtiden. Den rätta vägen för det svenska samhället ligger naturligtvis någonstans mellan dessa två extremer. Frågan om var exakt den ligger bör i min mening ta hänsyn till huvudsakligen tre saker; hur många terroristbrott kommer att ske i framtiden, hur mycket information behöver säkerhetspolisen för att skydda oss från dessa terroristbrott, och slutligen hur mycket information är vi villiga att ge upp? Med andra ord, vad är priset i integritet för vilken grad av säkerhet? Min ståndpunkt är att eftersom att det inte finns någon utbredd terrorism i Sverige i modern historia, eftersom att det inte finns en klar hotbild, eftersom att det inte finns någon rationell anledning att angripa Sverige, och eftersom att de dåd vi har utsatts för inte går att stoppa med mobilspaning, så finns det ingen anledning för oss att ge upp vår mobiltrafik till Johan Olsson.
 
Det är fullt möjligt att ett samhälle som följer mitt sätt att tänka råkar ut för fler terrorattacker än ett samhälle som följer Johan Olssons sätt att tänka, men det är ett endimensionellt sätt att tänka, även om jag märker att personer i Johan Olssons position och likande gärna målar om situationen så för att kunna lägga fram ett starkare argument. Jag skulle tycka att det vore hjärtekrossande om vårt svenska samhälle förvandlades till en säkerhetsstat i grad med till exempel USA.
 
Slutligen så vill jag be Johan Olsson och resten av säkerhetspolisen att lugna ner sig några kilon och vänligen ge fan i vår mobildata. Låt oss slippa vara oroliga över att bli utpressade när vi skickar kuk- eller tuttbilder, riktigt saftiga memes, skriver små rasistiska skämt, pratar om våra sexuella erövringar (eller bristen på sådanna), berättar för kompisarna om hur vi skolkat från jobbet genom att låtsas vara sjuka, ber om ursäkt till någon för något dumt vi gjort, och så vidare. Det är inte så enkelt som att "den som inte har gjort något fel har inget att dölja".
 
Tack för att jag har fått komma till tals, söndagsvänner!
 
https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7071045
submitted by OrbitalTurtle to sweden [link] [comments]


Anders Borgs chockbesked till Dominika Stoppa Pressarna ...